Solidaritet och att känna med hjärtat
Kategori: Allmänt
Om det är något jag inte visste allt för mycket av som liten så var det positiva känslor. Det var enbart med min äldsta kusin Therese och 2 till som jag verkligen kunde leka som ett barn, resten av tiden som jag nämnt innan så var man ett levande nervvrak.
Det där djupa hatet började tidigt mot så väldigt många människor. Jag var ett jävla svin rent ut sagt som såg ner på så mycket och jag kände mig enbart levande efter att jag upptäckte alkoholen och hur lättare det blev att bete sig som ett as som sa och gjorde så mycket korkade saker. Jag visste ju trots allt hela tiden att jag inte var ett dugg rolig.
Men livet måste ju fortsätta sägs det ju och hur dem som jag betett mig sämst emot ser på det vet jag tyvärr inte. Hoppas iaf att dem mår bra och har ett bra liv. Men det tas inte lätt på för den sakens skull. Jag gör det jag kan idag för att alla i min omgivning ska ha det bra, mer än så kan jag inte göra och det blir för den sakens skull aldrig ogjort.
Det är svårt att förstå vidriga handlingar fullt ut, det behöver trots allt inte vara så. Men människor kan ändra sig och vilja annorlunda och det får man inte glömma. Sen finns det så klart saker som är oförlåtliga.
Jag kommer aldrig fullt ut tappa hoppet om människan men för var dag som går så blir det svårare då det är acceptabelt att stå över andra precis hur som helst. Helt öppet bland folk och på sociala medier så sker både fysiska och psykiska övergrepp. Våldet ökar och allt fler verkar ha slutat bry sig.
Man röstar fram människor med helt sinnessjuka åsikter och tankegångar till makten pga att människor har tröttnat och kräver radikala åtgärder.
Men det är ingen lösning. Åter igen, hat föder hat och är en metod som aldrig har lyckats, det har bara lett till fattigdom, förstörelse och dödande. Måste man krossa för att förändra, eller kan man med andra medel och åtgärder förändra?
Jag tycker själv det är konstigt att patriakatet tar sådan stor plats, dessutom i en tidsålder där man faktiskt får lov att tänka fritt. Men vägen till att det ska bli ett bra resultat av det hela är så långt borta.
Människor med makt ser till att ta ut på tok för hög lön, har avtal med bra pensioner och fallskärmar (ett system som aldrig borde funnits) utnyttjar skattemedel, utnyttjar folk till den graden att dem blir utbrända och deprimerade och så vidare för att sen tycka att det är ok? Vad fan är det frågan om? Fackföreningar slår sig för bröstet när dem förhandlat fram skitavtal, vart är eran stolthet som förut var så stark och fin? Hyrorna är på tok för höga. Ja ni som läser detta kan ju själva fylla i vad ni tycker är fel och som måste åtgärdas. Det är dags att stanna upp och känna efter med hjärtat och upphöra med den egoistiska tankegånhen som helt osannolikt blivit accepterat.
Hur stort och mäktigt hade det inte vart att med stolthet känna sig som en värdig arbetare, som med solidariskt anda bekymmerlöst betalar skatt och utan gråt i halsen klarar sig på lönen man får ut?
Förändringarna till det bättre har alltid funnits nära till hands men krossats av maktbegär.
