De är så här jag känner
Kategori: Allmänt
Ibland så funderar jag på saker man inte kan göra något åt fullt ut så det har istället slutat med att jag ställer mig utanför det. Som det framkommit många gånger innan så avskyr jag samhället, jag avskyr väldigt många människor för dem tror sig vara något dem inte är och ser sig som större, bättre och viktigare än alla andra, jag avskyr politiker som har förstört demokratin och att man betalar mer för vad saker faktiskt är värt men samtidigt så måste man göra det för att överleva och med det skrivet så ska jag gå vidare med att fokusera på annat.
Jag har försökt att inte stänga in mig totalt, det går bra ändå med tanke på hur stark ångesten är. Jag går dock helst inte utanför dörren mer än vad som är nödvändigt, jag går in och handlar trots att jag bara vill springa ut därifrån, jag kommer gå till gymmet idag trots att hela kroppen skriker ifrån och jag sitter med ångestladdade telefonsamtal för att lösa alla jävla problem som ramlar rakt ner i knät på oss och spinner likt en katt. Det kommer gå över när allt slutar jävlas. Men vårat hem känns som ett fängelse då renoveringen går så långsamt och det är bara att stå ut. Men det betyder inte att jag inte kämpar för att påskynda processen.
Jag har kommit fram till att det är så mitt liv kommer vara. Då jag vägrade medicin från första början får jag samtidigt ta den fighten gång på gång. Men jag kommer aldrig tillåta mig själv vara någon som känner som jag gör pga piller. Så fokus på det lilla som gör mig glad och lång återhämtning i form av att stundvis göra så lite som möjligt är det som funkar bäst just nu. Tur att jag har det jobbet som jag har
